när tomrum fylls med ord.

Jag hade en dröm idag som var så verklig och den drömmen gjorde mig lycklig. Och lugn. Det går verkligen inte att släppa detta, jag tycker det är jobbigt att inte kunna släppa en dröm som aldrig kommer att bli verklighet. Och jag är inte säker på om jag vill att det ska hända heller.

Det finns ett litet hopp men det är alltför långt bort.

Just erase it from my dreams.

Alexandra har anlänt till USA, varma Florida till sin älskade familj som bor där. Och jag kommer att hälsa på henne för att vara utan henne i ett halvår kommer att bli alltför svårt.

Nu har det börja bli höst på riktigt. Det börjar bli riktigt kallt på morgonen att det är nästan dags för vantar och mössa? Och snart kommer höstjackan på som är nyinköpt - älskar verkligen min nya höstjacka.

Fick ett efterlängtat sms av min norrlandstjej som bor åt skogen. Hon sken verkligen upp min dag med hennes varma ord. Åh vad jag längtar efter henne mitt gull! Tänkte bara skriva några meningsbyggnader som gjorde mig glad (och lugn.) ... 

Nagellacket har precis torkat. Det blev en mörklila färg denna gång.
Äntligen är det lördag och jag vaknade kvart över tio imorse ... av någon anledning? Kanske för att jag däckade i sängen halv tolv. Hm, ja.

Andra veckan på jobbet har gått bra, men har haft sina motgångar men det löser sig. Känner mig rätt så kluven när det gäller saker på jobbet och mitt förnuft tror jag har försvunnit på vägen. Det handlar om vad som är bäst för barnen. Det måste klicka och det känns inte som att det har gjort det mellan dig och mig. Ibland känner jag mig som den största syndabocken som funnits.

Bland detta vardagstrassel där barnen inte har en aning om skriker dem av glädje, hoppar och skuttar runt i ringar. Dem skiner som solens sista strålar och det går rakt in i hjärtat när deras ögon lyser. Det är barnen som får ens viljelåga att brinna - det är deras förtjänst att jag går till jobbet varje dag.

Det är dem små liven som gör allt bra igen.