när tomrum fylls med ord.

Jag försöker vara alla till lags - det är den jag är.
Men jag lyckas inte alltid att vara alla till lags, för att jag prioriterar det jag vill mest. Det jag älskar.
Jag får käftsmällar och efterhängande glåpord efter mig varje dag som etsats fast i mitt huvud, och min glädje försvinner sakta varje dag.
Snart har jag ingen luft och det kommer bli svårt att koncentrera mig.

Jag har insett vilka som är mina riktiga vänner.
Och ibland är jag faktiskt förvånad men jävligt glad över dem överraskningarna.

Man ser det överallt, det lilla rosa bandet som pryder jackor, dyker upp på flingpakten och i tv-rutan och att den färgar Globen rosa - Den rosa färgen som symboliserar "Rosa Bandet-kampanjen".

För sjätte året i rad driver Cancerfonden sin Rosa Bandet-kampanj som pågår under hela oktober ut - då det börjar med att globen förvandlas till rosa och att tv3 har det rosa bandet fastklistrat vid sin ikon i tv-rutan och på reklamskyltar. Kampanjen avslutas med en Rosa Bandet-gala i Globen som sänds den 28 oktober på tv3, där bland annat artister uppträder och där man själv kan skänka en summa pengar.

Jag köpte ett Rosa Band för bara ett år sedan, under samma månad som jag fick reda på att jag blev involverad i ett cancerfall - det var min mormor.

Cancer, ordet kom som en våg och den gav mig en kallsup, jag kände hur en klump av rädsla växte inuti mig. "Nej, det kan inte vara sant... inte min mormor." Det var tankarna under några dagar efter beskedet. Jag grät och jag var förbannad, inte på mormor direkt eftersom hon inte rökte eller drack alkohol och hon motionerar ju nästan varje dag.

Jag ville bara inte att Cancern skulle få förstöra min mormor som är en av de 7000 andra kvinnor som drabbas av cancern varje år.

Beskedet om Cancern gjorde mig nästan desperat att springa ner till apoteket bara för att köpa ett rosa band för att på ett sätt må psykiskt bättre. Att jag hade skänkt pengar till forskningen och att jag i hopp om att deras utvecklig skulle gå snabbare framåt så att läkarna kunde ta bort cancern från min mormor dagen därpå.

I kassan på apoteket la jag fram min tjugolapp och köpte ett fint rosa band som skulle pryda min jacka. En liten del av mig blev lättare - men fortfarande ville jag så gärna hjälpa min mormor till att bli frisk.

För när min mamma berättade det som hade drabbat mormor förändrades min tidsuppfattning - att man inte har allting för alltid, att på en bråkdels sekund kan allt försvinna.

Jag kom upp till ytan och förstod att jag skulle ta vara på den tid jag har kvar med mina nära och kära, innan det kan vara försent.

Idag har min mormor bekämpat cancern och hon blev inte en av de 1500 kvinnorna som dör i cancern årligen, men vägen dit har inte alltid varit lätt.

Varje år i oktober när globen lyser rosa tänker jag på min mormor extra mycket efter vad hon gått igenom.

Ett Rosa Band kostar bara 20 kronor och dom kan man köpa bland annat på ICA och Apoteket och på många andra ställen.

Köp ett Rosa Band - ge ditt stöd till bröstcancerforskningen!

Nu två månader in på höstterminen ser jag hur de fallande löven dansar vackert i piruetter ute på skolgården med vinden som sin danspartner och hur solen är deras strålkastare.

På ett sätt tycker jag om hösten, att de dessa vackra färger och känna den uppfriskande luften som får lungorna att vakna till liv. Men det är inte de jag längtar efter när sommaren är slut, utan det är vintern. Den vackra vita vintern.
Jag känner sakta hur höstvinden letar sig in i varenda litet hål i mina kläder. Jag tar på mig allt flera lager med kläder, men ändå känner jag hur höstvinden blåser igenom mig. Det är då mitt undermedvetande påminner mig att jag vill ha vintern.

Jag längtar till den första snön ska falla i år. Det känns alltid som att det händer något speciellt vid det tillfället när man ser den första snön faller.