Emotrappan
Solen är ovanligt varm idag, för att vara i november i alla fall. Solens strålar känns som en dag i juni. Jag blickar ut över det schackrutiga fältet, som nästan gör mig magiskt förälskad i färgerna svart och vitt.
Två trappsteg nedanför mig finns två nyförälskade ungt par. Individerna speglar två kontraster och man kan känna i värmen att dem verkligen älskar varandra, trots deras tydliga ytliga skillnader.
Hon är den som har den rosalysande färgen i håret, prytt med små ”Hello Kitty”-spännen. Men när hennes älskade rör vid hennes hår ser man att han inte bryr sig om alla glåpord som hon får slängt i ansiktet varje dag, för att hon är vacker som hon är. Hon är någon, hon är älskad av hela världen – för att han är hennes allt – hennes värld.
Han, hennes allt smeker hennes kind så ömt.
Indianerna som står i flock fem trappsteg ovan mig spelar panflöjt. Tonerna som bedövar all smärta inom mig, för alla de vackra tonerna verkar som plåster på mina sår.
I detta ruset av lugn som jag får av panflöjten springer hundratals människor på det schackrutiga mönstret med headset, dataväskor hängandes över axeln och ett stressigt ansikte.
Hon där, som har en höstkappa prytt med ett rosa band på hennes högra sida, hon är kär. Man ser det på henne – att hon vill dansa, precis som höstlöven gör med vinden idag och solen är deras strålkastare.
Han, som är hennes allt, känner en lätt puss mot hans kind, precis som att han var gjord av glas. Han ler stort. Hans mörkgröna jacka med märket fjällräven sittandes på ger han till henne. I jackan finns all värme han lagrat för henne, bara för att försäkra att hon inte ska frysa, för att hon har trots allt bara en svart-vit tyllkjol och en rosa tröja som matchar hennes hår. I nästa sekund värmer han hennes händer i kylan, trots den sol som värmer oss idag. Han tittar in i hennes isblåa ögon och jag kan inte höra han säga någonting i kärlekstunden, utan bara ser hur han formar läpparna som säger ”jag älskar dig”.
Solen skiner i november, höstlöven gör fina, virvlande piruetter när de dansar med vinden, men här sitter jag på ”emotrappan” och skådar äkta kärlek som existerar.
Det är vackert – dödligt vackert. Bilden har etsats fast på min näthinna och jag känner kärlek inom mig för detta vackra par.
Men själv har jag ett hjärta som bara består utav djupa fotspår av lämnad kärlek och stora öppna sår.
Jag har skrivit detta i ett syfte till Svenska B.
Kommentera gärna om ni vill.
Peaace out (:
Två trappsteg nedanför mig finns två nyförälskade ungt par. Individerna speglar två kontraster och man kan känna i värmen att dem verkligen älskar varandra, trots deras tydliga ytliga skillnader.
Hon är den som har den rosalysande färgen i håret, prytt med små ”Hello Kitty”-spännen. Men när hennes älskade rör vid hennes hår ser man att han inte bryr sig om alla glåpord som hon får slängt i ansiktet varje dag, för att hon är vacker som hon är. Hon är någon, hon är älskad av hela världen – för att han är hennes allt – hennes värld.
Han, hennes allt smeker hennes kind så ömt.
Indianerna som står i flock fem trappsteg ovan mig spelar panflöjt. Tonerna som bedövar all smärta inom mig, för alla de vackra tonerna verkar som plåster på mina sår.
I detta ruset av lugn som jag får av panflöjten springer hundratals människor på det schackrutiga mönstret med headset, dataväskor hängandes över axeln och ett stressigt ansikte.
Hon där, som har en höstkappa prytt med ett rosa band på hennes högra sida, hon är kär. Man ser det på henne – att hon vill dansa, precis som höstlöven gör med vinden idag och solen är deras strålkastare.
Han, som är hennes allt, känner en lätt puss mot hans kind, precis som att han var gjord av glas. Han ler stort. Hans mörkgröna jacka med märket fjällräven sittandes på ger han till henne. I jackan finns all värme han lagrat för henne, bara för att försäkra att hon inte ska frysa, för att hon har trots allt bara en svart-vit tyllkjol och en rosa tröja som matchar hennes hår. I nästa sekund värmer han hennes händer i kylan, trots den sol som värmer oss idag. Han tittar in i hennes isblåa ögon och jag kan inte höra han säga någonting i kärlekstunden, utan bara ser hur han formar läpparna som säger ”jag älskar dig”.
Solen skiner i november, höstlöven gör fina, virvlande piruetter när de dansar med vinden, men här sitter jag på ”emotrappan” och skådar äkta kärlek som existerar.
Det är vackert – dödligt vackert. Bilden har etsats fast på min näthinna och jag känner kärlek inom mig för detta vackra par.
Men själv har jag ett hjärta som bara består utav djupa fotspår av lämnad kärlek och stora öppna sår.
Jag har skrivit detta i ett syfte till Svenska B.
Kommentera gärna om ni vill.
Peaace out (:
Kommentarer
Postat av: Den där Madde i M3b du vet
Gud vad bra din blev då! :) <3
Postat av: M
Du är bäst! Kan inte låta bli o tänka på en av dina första "dikter" som du skrev för 6,5 år sedan :-))
Färgen RÖD.......
Trackback
