när tomrum fylls med ord.

Jag såg han idag, eller det såg ut som han i alla fall, fast jag vet inte om det var han till hundra procent. fast jag kan ju hoppas... (?) Det är så fel att tänka så, jag får inte tänka såhär, inte nu, inte idag!

Jag frågar mig ofta varför jag tänker den förbjudna tanken, men jag tänker den inte ofta.. det är när jag känner den där parfymen som är så välbekant- fast jag vill inte påminnas om honom.
För att han tillhör det förflutna och det gör på något sätt ont i mig fortfarande. Ja, jag vet att det är en dumt! För att jag är verkligen lycklig idag, jag är verkligen det- på riktigt!
Det kan vara svårt att tro det när jag skriver detta inlägg för att det verkar låta som att jag längtar tillbaka till honom... Men ärligt talat och förvånat så gör jag inte det. Han är inte den längre som jag blev kär i en gång i tiden.

Några av mina närmaste vänner har faktiskt vågat fråga mig rakt ut om jag skulle kunna gå tillbaka till ni-vet-vem om han skulle säga att han vil ha tillbaka mig. Då har jag faktiskt blottat mig själv och varit ärlig o sagt "Aldrig! Han och jag lever så olika liv och vi kommer aldrig att ligga på samma våglängd igen...". Självklart tänker ni "Jo, visst sure! Man vet ju inte vad man skulle göra när det väl kommer!" och jo det gör jag visst. Det kommer aldrig att bli han och jag igen.